Vikten av att reklamera inom skälig tid är en fråga som under senare tid varit uppe på tapeten och prövats av domstol vid ett flertal tillfällen.
I en dom meddelad den 15 mars 2018 (T 2659-17) konstaterade Högsta domstolen att regler om reklamation vid fel i vara, fastighet, tjänst eller en säljande parts prestation i övrigt finns i ett stort antal lagar på kontraktsrättens område. De skäl som motiverar en skyldighet att reklamera är bl.a. att ge den kontraktsbrytande parten en möjlighet att vidta skadebegränsande åtgärder eller säkra bevisning eller parternas intresse av relativ snar avveckling av avtalsförhållandet. Dessa skäl är som domstolen konstaterade av vikt både vid fel och vid förseningar.
I domen refereras även till en annan dom, NJA 2007 s. 909, i vilken Högsta domstolen uttalar att det av allmänna kontraktsrättsliga principer i kommersiella förhållanden får anses följa att en avtalspart som vill göra gällande påföljder på grund av ett avtalsbrott inte kan förhålla sig passiv.
De ståndpunkter som Högsta domstolen redovisar i domen har även kunnat märkas vid betalning och reklamation av felaktiga fakturor.
I ett tidigare avgörande, en dom meddelad av Svea Hovrätt den 27 maj 2011 (T 3802-10), rörde frågan om ett bolag, trots det faktum att motparten inte utfört arbete på ett fullgott sätt enligt parternas avtal, var betalningsskyldigt för fakturerade belopp på grund av för sen reklamation. Hovrätten slog fast att det i avtalsförhållande av angivet slag mellan två näringsidkare måste krävas att reklamation i vart fall sker inom betalningsfristen när den är så lång som 30 dagar. Då bolaget reklamerat drygt en månad efter det att fakturan förföll till betalning hade reklamationen således skett för sent och invändning mot fakturan kunde inte längre göras gällande. Bolaget var därmed betalningsskyldigt.
I ett nytt avgörande, en dom meddelad av Hovrätten för Västra Sverige den 9 juli 2018 (T 3489-17), har hovrätten bedömt om en beställare förlorat sin rätt till återbetalning av erlagd betalning på grund av passivitet.
Fallet gäller en utförandeentreprenad med ersättningsformen löpande räkning med fasta enhets- och timpriser. Entreprenaden pågick mellan år 2010-2014 och entreprenören fakturerade beställaren löpande under dessa år. Först den 23 januari 2014 framförde beställaren en invändning och påtalade överdebitering samt krävde återbetalning av under hela entreprenadtiden felaktigt fakturerat pris.
Entreprenören gjorde ett flertal invändningar varav en var att beställaren hade förlorat sin rätt till återbetalning på grund av sin underlåtenhet att tidigare reklamera mot fakturerat pris.
Hovrätten konstaterar inledningsvis att entreprenören debiterat beställaren för ej ersättningsgillt arbete och förklarar sedan i sin bedömning att betalningarna som beställaren gjort till entreprenören är att anse som misstagsbetalningar, dvs. betalningar utan rättslig grund, som mottagaren endast har rätt att behålla om mottagaren med fog utgått från att denne var berättigad till betalningarna.
Nästa fråga var då om betalaren ska förlora sin rätt att återfå vad betalningsmottagaren har erhållit endast på grund av att han förhåller sig passiv. Hovrätten konstaterar här att det inom entreprenad inte finns någon lagreglerad reklamationsskyldighet. Vidare konstateras att det finns reklamationsregler som utvecklats i rättspraxis men att dessa, till skillnad från misstagsbetalningar som har en viss särställning eftersom betalaren ytterst förlorar en äganderätt, avser regler som tar sikte på en parts rätt att göra gällande en påföljd av ett visst slag.
Med anledning av misstagsbetalningars särställning gör Hovrätten bedömningen att det inte heller finns något stöd för att dra analogier till reklamationsregler inom köprätten eller annat rättsområde. Omständigheten att beställaren inte under en lång tid har invänt mot fakturerat pris kan därför inte medföra att beställaren har förlorat sin rätt att återkräva betalningarna.
Sammanfattningsvis så innebär domen att man inte förlorar möjligheten att invända mot betald faktura om det genom fakturan fakturerats felaktiga belopp som avviker från parternas avtal. Om det inte är visat att man i efterhand känt till eller accepterat den från avtalet avvikande betalningen ska den då ses som en misstagsbetalning där man har rätt att kräva återbetalning.
En fråga som dyker upp i sammanhanget är hur den äldre domen från Svea Hovrätt står sig i förhållande till den nu aktuella domen från Hovrätten för Västra Sverige och varför utgången blev olika i de två fallen. I domen från Svea hovrätt ansågs invändningen mot fakturan ha framställts för sent varför beställaren fick betala fullt ut trots att det konstaterats vara fel på utfört arbete. Invändningen framställdes alltså innan betalning skett. Det faller sig då naturligt att ställa sig frågan vad som hade hänt om beställaren först betalat inom betalningsfristen om 30 dagar och sedan upptäckt att det var ett fel på arbetet. Hade beställaren i likhet med situationen i den sistnämnda domen då kunnat göra gällande att betalning skett av misstag och fått rätt till återbetalning? Möjligen hade så varit fallet om beställaren verkligen kunnat visa att betalningen skett just av misstag. Ett sådant resultat blir dock märkligt, att beställaren skulle hamna i ett bättre läge om man först betalar och sen kommer med en sen invändning än om det omvända förhållandet råder. Det som annars skiljer de två fallen åt är att domen från Svea Hovrätt rör invändning om att visst arbete enligt parternas avtal inte utförts (fel) medan domen från Hovrätten för Västra Sverige gäller att entreprenören i strid med parternas avtal tagit betalt för arbete som inte var ersättningsgillt. Det skulle kunna vara så att man i fråga om passivitet gör en skillnad på att invända fel i en tjänst jämfört med att invända att man fått betala i strid med kontraktet. Vi hittar dock inget direkt stöd för den slutsatsen i de olika domarna.
I en annan dom från Högsta domstolen som gällde återbetalning för höga leasingavgifter (NJA 2005 s 142) återfinns samma resonemang kring principen om reklamation av fel som beskrivits ovan, nämligen att reklamation ska göras inom skälig tid från att man märkt eller borde märka felet. Domstolen anger också att om betalaren är en näringsidkare så kräver det en snabbare reaktion än i ett konsumentförhållande. Domstolen konstaterade sedan att det varit omöjligt att bara med stöd av fakturorna upptäcka överdebiteringen. Därmed kunde krav på återbetalning göras med stöd av reglerna om misstagsbetalning.
I det äldre hovrättsfallet där det var fråga om fel i arbetet framstår det som att domstolen fällt avgörandet på att beställaren redan när man fick fakturan borde ha känt till och kunnat invända att det var ett fel. Det hade då troligen inte såsom vi resonerat kring ovan hjälpt att först betala och sedan åberopa misstagsbetalning i efterhand eftersom betalningen då inte ansetts gjord av misstag.
Något helt säkert svar på frågan om hur de två hovrättsfallen förhåller sig till varandra kan vi inte lämna men däremot konstatera att den gamla principen om att misstagsbetalningar har en särställning lever vidare. Det avgörande är alltså om en beställare kan visa att betalningen skett just av misstag och att man inte redan vid betalningstillfället borde ha kunnat komma med en invändning (reklamation).
_____________
Anja Lindberg, biträdande jurist på Foyen Advokatfirma
anja.lindberg@foyen.se
Hedvig Cassne Lagrell, advokat på Foyen Advokatfirma
hedvig.lagrell@foyen.se
En kortare version av artikeln är tidigare publicerad i SBR Nyhetsbrev nr 6.
Läs mer: I vår artikel Entreprenadavtal och partsbruk – kan beställares passivitet leda till ökad debitering? kikar vi även närmare på frågan om partsbruk och eftergift utifrån samma mål, dvs. Hovrätten för Västra Sveriges dom i mål nr 3489-17.
