Vid årsskiftet kom dock ett beslut[2] från Högsta domstolen i vilket frågan om editionsplikten i förhållande till EU-rättens integritetsskyddslagstiftning aktualiserades mer skarpt. I ett mål om edition invände nämligen entreprenören att beställaren inte hade rätt att få åtkomst till entreprenörens personalliggare givet rådande dataskyddslagstiftning. GDPR framställdes än en gång som ett hinder på vägen, denna gång alltså i en entreprenadtvist.
Editionsplikten
I en entreprenadtvist kan edition vara ett sätt att tillsäkra sig handlingar av betydelse i bevishänseende. Editionsplikten innebär å sin sida en skyldighet att förete sådan skriftlig handling som kan antas ha betydelse som bevis. Plikten tar avstamp i det förhållandet att ”det vid rättskipning finns ett grundläggande krav på möjlighet till fullständig utredning”[3]. Den som är i behov av en handling som bevis ska med andra ord kunna få tillgång till denna.
Inom ramen för en bedömning av huruvida en handling ska företes ska bevisningens relevans vägas mot motpartens intresse av att inte behöva lämna ut handlingen. När efterfrågad handling innehåller personuppgifter aktualiseras ytterligare en avvägning, nämligen om och i så fall hur edition förhåller sig till tillämplig dataskyddslagstiftning. Högsta domstolen kastade ljus på frågorna i sitt beslut från den 29 december 2023, efter att ha begärt förhandsavgörande avseende tillämpning av dataskyddsförordningen i aktuellt mål.
EU-domstolen klargjorde i korthet dels att dataskyddslagstiftningen är tillämplig på ett tvistemål där fråga är om edition av en personalliggare, dels att det vid en bedömning av frågan om edition avseende handling med personuppgifter ska göras en avvägning mot den enskildes integritetsintresse.
Begäran om edition av handling med personuppgifter
I målet som föranledde Högsta domstolens beslut hade en beställare begärt att ta del av entreprenörens personalliggare i syfte att försöka motbevisa att entreprenören varit på plats i den omfattning som gjorts gällande. I den elektroniska personalliggare som enligt lag ska finnas på en byggarbetsplats dokumenteras bl.a. identifikationsuppgifter för de personer som är verksamma på arbetsplatsen. Personalliggaren innehåller därmed personuppgifter i form av namn och personnummer, samordningsnummer eller utländsk motsvarighet. Mot bakgrund därav bestred entreprenören editionsyrkandet och invände att personalens intresse av personlig integritet vägde tyngre än beställarens intresse att få tillgång till uppgifterna i personalliggaren.
Skyddet för personuppgifter
Mot bakgrund av EU-domstolens svar gjorde Högsta domstolen en avvägning mellan beställarens intresse av att få ut personalliggaren, och den enskildes intresse av skydd för sina personuppgifter. För att förstå Högsta domstolens bedömning är det av värde att kort uppehålla sig vid dataskyddsförordningens bestämmelser.
Syftet med dataskyddslagstiftningen är att utgöra ett grundläggande skydd för enskildas personuppgifter. Detta tar sig uttryck i en samling krav som alla medverkar till att höja medvetenheten kring hantering av personuppgifter, och värna den enskildes integritet. Det finns därför krav på den som i sin verksamhet hanterar personuppgifter att noga överväga vad som sker med personuppgifter som samlas in, överförs eller på annat sätt används. För den enskilde ska det vara tydligt vilka uppgifter som behandlas, och för vilket ändamål. En lagenlig behandling av personuppgifter ska således vara ändamålsenlig, korrekt, säker och begränsad i omfattning.
I målet med personalliggaren har förutnämnda personuppgifter samlats in med stöd av skatteförfarandelagen (2011:1244) för att en avstämning ska kunna ske vid en kontroll av Skatteverket. Detta ändamål skiljer sig från ändamålet att använda uppgifterna som bevis i en entreprenadtvist. Som utgångspunkt ska personuppgifter inte behandlas för andra ändamål än de ändamål som de samlas in för. För att den vidarebehandling som sker utifrån editionsplikten ska vara lagenlig krävs att den är en nödvändig och proportionell åtgärd i ett demokratiskt samhälle, samt skyddar något av de mål som anges i artikel 23.1 GDPR. Ett sådant mål är exempelvis skydd av rättsväsendets oberoende och rättsliga åtgärder.
Det var övervägandena ovan i relation till editionsplikten som Högsta domstolen hade att hantera vid sin bedömning av beställarens begäran om att få ta del av personalliggaren.
Högsta domstolens bedömning
Högsta domstolen konstaterade inledningsvis att det utgör ett skyddsvärt intresse att genom edition kunna få ut personalliggaren från entreprenören, samt att detta intresse ska väga tungt vid bedömningen. Detta då ”rätten till ett effektivt domstolsskydd och en rättvis rättegång förutsätter att parterna har möjlighet att få tillgång till de handlingar som de kan behöva för att kunna bevisa sin talan”.[4]
Detta skyddsvärda intresse vägdes därefter mot integritetsintresset för den personal vars uppgifter omfattades av begäran om edition. Högsta domstolen ansåg inte att det i sammanhanget rörde sig om några utpräglat integritetskänsliga uppgifter. Proportionalitetsbedömningen utmynnade i ett konstaterande att ”allmänt sett får de registrerades intresse av att personuppgifterna fredas från edition anses väga mindre tungt”.[5]
Då det i begäran om edition inte klargjorts varför det i bevishänseende fanns ett behov av åtkomst till personuppgifter i form av personnummer, samordningsnummer eller utländsk motsvarighet fann Högsta domstolen anledning att begränsa editionsföreläggandet till att utesluta sådana uppgifter. Det gjordes med andra ord överväganden i enlighet med principen om uppgiftsminimering.
Högsta domstolen beslutade således att entreprenören skulle lämna ut personalliggaren, om än med viss maskering.
Två slutsatser, en fri tanke och ett råd
Att edition utgör ett viktigt verktyg i tvistemålsprocessen är ingen nyhet. En tillbakablick i praxis kring edition låter oss likväl landa i att Högsta domstolen med sitt beslut med ny (och än starkare?) kraft framhäver betydelsen av edition som en grundläggande del av ett effektivt domstolsskydd – parts möjlighet att få tillgång till fullständig utredning för att bevisa eller motbevisa påståenden inom pågående domstolsprocess väger alltså väldigt tungt (”Ytterst handlar det – liksom i fråga om vittnesplikten – om att säkerställa att den enskilde ska kunna komma till sin rätt”[6]). Det finns därför anledning att låta nämnda principer ge tyngd åt de argument som framförs vid en begäran om att utfå handlingar. Högsta domstolens beslut kan därmed i sammanhanget vara vägledande i de överväganden som ska göras för att åstadkomma en framgångsrik editionstalan.
Den mer uppenbara slutsatsen är att en bedömning av en begäran om edition inbegriper en avvägning mellan editionsplikten och integritetsintresset för den enskilde när editionsföremålet innefattar personuppgifter. Genom Högsta domstolens beslut har klargjorts att rätten att genom edition utfå handling utgör ett skyddsvärt intresse som väger tungt i avvägningen mot den enskildes intresse av skydd för sina personuppgifter. Med andra ord behöver integritetsskyddslagstiftning inte utgöra ett hinder för att utfå handling enligt en begäran om edition, och kommer sannolikt inte heller särskilt ofta uppställa några faktiska hinder för en sådan begäran i praktiken – helt enkelt då intresset av att uppnå ett materiellt riktigt avgörande överväger integritetsskyddet (i vart fall vid beaktande av de handlingar som oftast torde begäras inom entreprenadtvister och/eller andra kommersiella tvister). Såväl för den som begär att ta del av handlingar, som den som invänder mot en sådan begäran, är det likväl av värde att se över om begäran inbegriper överväganden i förhållande till den enskildes skydd för personuppgifter. Editionstalan bör i möjligaste mån begränsas till ändamålsenlig mängd och form av personuppgifter, med undvikande av särskilt integritetskänsliga uppgifter. På så vis kan edition fortsatt utgöra ett effektivt processverktyg, utan att kompromissa med integritetsskyddet för den enskilde.
För oss processjurister med ett intresse för bevisanskaffning och fördjupad utredning kring tvistefrågorna är beslutet från Högsta domstolen välkommet. Domstolens uttalanden befäster rätten för sökanden att komma åt handlingar som antingen kan styrka sin talan eller motbevisa motpartens påståenden. Med beaktande av övrig praxis från Högsta domstolen avseende bl.a. kraven på handlingarnas relevans (bevismässigt och rättsligt), liksom möjligheterna att begära kategorier av handlingar och digitalt lagrade (”elektroniska”) handlingar från motparten, framstår editionsverktyget som ett än mer skarpt instrument i processjuristens verktygslåda.
Även om frågan om integritetsskydd inte kringskär möjligheten till edition kan det naturligtvis vara önskvärt att undvika processuella förfaranden för att få åtkomst till handlingar. För den beställare som helt vill undanröja risken att stå utan åtkomst till exempelvis personalliggare är det därför klokt att avtalsvägen reglera skyldigheten för entreprenören att tillhandahålla sådana uppgifter.
Artikeln är författad av Axel Ryning, Advokat/Specialist, och Esmeralda Eberhardson, biträdande jurist.
[1] Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG.
[2] Högsta domstolens beslut, meddelat 29 december 2023, mål nr Ö 1750-20.
[3] Högsta domstolens beslut, meddelat 29 december 2023, mål nr Ö 1750-20, s. 4.
[4] Högsta domstolens beslut, meddelat 29 december 2023, mål nr Ö 1750-20, s. 7.
[5] Ibid.
[6] Högsta domstolens beslut, meddelat 29 december 2023, mål nr Ö 1750-20, s. 4.
