Inte sällan hävdar entreprenören att entreprenadavtalet fått ett annat innehåll genom parternas faktiska tillämpning av entreprenadavtalet, vilket ska ha skett genom s.k. partsbruk eller genom eftergift från beställaren. Vad krävs för att en entreprenör, genom att hävda partsbruk eller eftergift, ska få ersättning för utförande som parterna inte avtalat om ursprungligen? Hovrätten för Västra Sverige har nyligen avgjort ett mål där denna fråga skulle besvaras.
Vad gäller enligt avtalsrätten?
Frågan tar sitt avstamp i den grundläggande avtalsrätten, i vilken en grundläggande princip är att avtal ska hållas. Som en konsekvens av att avtal är bindande för parterna måste avtalet tolkas för att fastställa det avtalsinnehåll som parterna ska förhålla sig till. När avtalets ordalydelse inte ger vägledning om vad som faktiskt gäller mellan parterna måste således en avtalstolkning komma till stånd. Inom svensk rätt saknas det i princip lagregler om avtalstolkning. Istället har det i praxis och doktrin utvecklats principer för avtalstolkning. Som utgångspunkt gäller att ett avtal får sitt innehåll vid avtalsslutet, det vill säga vid den tidpunkt då avtalet ingås. Det är den gemensamma partsviljan som primärt konstituerar avtalsinnehållet och vid tolkning av avtalet utgår man från denna partsvilja för att försöka fastställa vad parterna kommit överens om. Avtalets ordalydelse är också en viktig parameter vid tolkning liksom omständigheterna som förelåg i samband med avtalsslutet.
Utöver detta kan även avtalets tillämpning utgöra ett moment i avtalstolkningen såsom utfyllnad. Ett avtals ordalydelse kan i praktiken frångås i vissa fall till följd av parternas agerande. Exempelvis kan parternas tidigare avtalsförbindelser få betydelse om en avtalsklausul i ett ”nytt” avtal är otydlig. Då kan det ligga nära till hands att välja den tolkning som ligger i linje med vad som tidigare gällt mellan parterna. Ett avtals innehåll kan också ändras genom det sätt på vilket parterna tillämpar avtalet med följd att avtalet tillämpas i strid med sin ordalydelse. En avtalspart kan ha agerat – eller inte agerat genom att förhålla sig passiv – på ett sätt att vissa avtalsvillkor förlorat sin innebörd och tillämpning. Att regelmässigt under viss tid ha tillämpat ett avtal mot dess ordalydelse kan medföra att eftergift uppkommer, vilket innebär att ena parten avstår sin rätt enligt avtalet till förmån för den andra avtalsparten. Enligt uttalanden inom doktrinen ska försiktighet vidtas vid tillämpning av ett avtal mot dess ordalydelse, då en part kan vara eftergiven och generös i sin avtalstillämpning utan att parten principiellt avstår från sin rätt att åberopa avtalet.[1] En central och grundläggande förutsättning för att eftergift ska få verkan är att den eftergivande parten har varit medveten om att handlandet stridit mot avtalet eller i varje fall borde förstått det. Den part som gör gällande att ett avtals ordalydelse ska ersättas av partsbruk eller praxis mellan parterna har således en tung bevisbörda då parten måste visa att partsbruket har gett uttryck för en gemensam och uttalad partsavsikt som avviker från avtalets lydelse och som medfört att avtalet ändrats.[2]
Vad ansåg Hovrätten för Västra Sverige?
Hovrätten för Västra Sverige har nyligen prövat frågan om parternas agerande haft till följd att avtalet skulle tillämpas mot dess ordalydelse.[3] Det aktuella målet handlade om entreprenadarbeten som utförts med stöd av ett offentligt upphandlat ramavtal. Entreprenören hade debiterat i strid mot ordalydelsen i parternas entreprenadavtal. Det var alltså fråga om överdebitering och beställaren gjorde gällande att debitering skett i strid mot avtalet. Det framgick av parternas avtal vilka åtgärder som var ersättningsgilla samt under vilka tider som entreprenadarbetena skulle utföras. Parterna hade inte träffat särskild överenskommelse om någon annan tid för utförande av entreprenadarbetena och entreprenören hade haft rätt att debitera endast för effektiv arbetstid men inte för kringåtgärder. Trots detta hade entreprenören debiterat för just kringåtgärder. Det hade emellertid inte förelegat omständigheter som medförde att entreprenören var tvungen att arbeta övertid för att färdigställa entreprenaden och kringåtgärderna avsåg inte heller beställda ÄTA-arbeten. Entreprenören hade inte heller underrättat beställaren om att övertidsarbeten utförts. Vid en av beställaren utförd granskning av entreprenörens fakturering framkom att entreprenören debiterat för mycket för ersättningsgilla åtgärder samt debiterat för icke ersättningsgilla arbeten. Totalt hade entreprenören överdebiterat 2 581 timmar. Beställaren framställde sedermera återkrav på betalningar som gjorts som inte varit ersättningsgilla betalningar.
Entreprenören argumenterade för att det var oskäligt att inte få betalt för arbete som entreprenören utfört i beställarens intresse, och hävdade att ett partsbruk hade uppstått mellan parterna som medförde att entreprenadavtalet hade ändrats och en rättighet hade uppstått för entreprenören att debitera på det sätt som nu skett. Entreprenören anförde att beställaren hade accepterat entreprenörens debitering under fyra år och att detta innebar att det uppstått ett partsbruk mellan parterna, även om entreprenören inledningsvis skulle ha feldebiterat beställaren. Entreprenören gjorde gällande att acceptansen av entreprenörens tolkning av avtalet genom betalning från beställarens sida och genom att inte invända mot utställda fakturor har medfört att det påstådda partsbruket skulle ges företräde framför den strikta ordalydelsen i entreprenadavtalet. Beställaren hade uttryckligen framfört till entreprenören att beställaren accepterade vissa poster, som avsåg parkeringsavgifter, och entreprenören menade då att denna acceptans innebar att ett partsbruk hade utvecklats under åren. Ett partsbruk som skulle omfatta även andra poster än de som beställaren uttryckligen accepterat. Entreprenören gjorde vidare gällande att beställaren inte gjort några invändningar mot fakturorna och att det måste vara beställarens ansvar att invända i tid. Entreprenören hävdade sålunda att beställarens passivitet hade lett till att beställaren förlorat rätten att invända mot entreprenörens debitering. Genom denna passivitet menade entreprenören att ett partsbruk uppstått som hade företräde framför den restriktiva ordalydelsen i entreprenadavtalet.
Frågan som Hovrätten hade att ta ställning till var således om entreprenören haft rätt att redovisa och begära ersättning för utfört arbete på det sätt som gjorts eller om dessa debiteringar var att anse som avtalsstridiga. Hovrätten kom fram till att det inte kunde vara fråga om partsbruk i den aktuella situationen eftersom partsbruk utgår från vad som tidigare gällt mellan parterna. Här var det alltså inte fråga om att det funnits något tidigare skriftligt entreprenadavtal att hämta ledning från och därför ansåg hovrätten att entreprenören inte kunde åberopa sådant partsbruk. Hovrätten gick i stället över till att pröva frågan om beställaren genom eftergift i förhållande till entreprenörens handlande accepterat ett annat utförande än vad som framgick av entreprenadavtalet. Hovrätten konstaterade att omständigheterna i målet inte föranlett att avtalet ändrats till följd av eftergift. Till stöd för denna slutsats hänvisade hovrätten till uttalanden i doktrin med innebörd att försiktighet är påkallad när det gäller att med ledning av avtalstillämpningen fastställa ett avtals innehåll mot dess lydelse, att en part kan vara eftergiven eller generös i sin avtalstillämpning utan att detta behöver betyda att han principiellt avstår från sin rätt att åberopa avtaloch att huvudregeln är att en parts förmånliga avtalstillämpning utifrån medkontrahentens perspektiv, s.k. kulans, inte får verkan som en eftergift. Hovrätten uttalade vidare att det krävs att parten varit medveten om avvikelsen från avtalet eller i vart fall borde förstått att sådan fanns, för att passivitet eller ett konkludent handlande ska kunna tillmätas betydelse mot ett avtals lydelse.
Hovrätten navigerade sig fram till slutsatsen att entreprenören inte visat att beställaren i efterhand känt till och uttryckligen accepterat den från avtalet avvikande debiteringen i annat avseende än beträffande just parkeringsavgifter. Inte heller omständigheten att beställaren upptäckte och begärde återbetalning av viss ersättning kunde anses innebära att beställaren hade avstått från att åberopa vad som i övrigt avtalats om ersättning mellan parterna. Någon ändring av entreprenadavtalet till följd av eftergift ansågs alltså inte ha skett.
Vår uppfattning
Vi konstaterar att Hovrätten intar en restriktiv hållning avseende tillämpningen av utfyllande tolkningsunderlag såsom partsbruk och eftergift till ett i skrift ingånget entreprenadavtal. Hovrätten ger tydligt uttryck för att eftergift är något som endast undantagsvis kan tillmätas betydelse vid tolkning av parternas avtal och det krävs uttrycklig acceptans innan en part kan åberopa att avtalet har ändrats till följd av detta. Hovrättens resonemang är enligt vår bedömning rimligt och befäster den grundläggande principen om att avtal ska hållas. Det är således alltjämt svårt och mödosamt för en part att hävda partsbruk eller eftergift för att få betalt för arbeten som parterna ursprungligen inte avtalat om.
_______________
Christoffer Löfquist, delägare och advokat på Foyen Advokatfirma
christoffer.lofquist@foyen.se
Johanna Hellström, advokat på Foyen Advokatfirma
johanna.hellstrom@foyen.se
[1] Adlercreutz, Avtalsrätt II, femte upplagan, s. 89
[2] Svea hovrätt T 3990-09
[3] Hovrätten för Västra Sverige mål nr 3489-17
Läs mer: I vår artikel Beställaren fick rätt till återbetalning av felaktig faktura – trots sen invändning kikar vi även närmare på frågan om reklamation utifrån samma mål, dvs. Hovrätten för Västra Sveriges dom i mål nr 3489-17.
