Bakgrunden var följande. En brand bröt ut i en försörjningstunnel mellan Vanadislunden och Tegnérberget i centrala Stockholm den 24 september 2013. Branden uppstod i en starkströmskabel som tillhörde Ellevio. Vid branden skadades bl.a. Skanovas kablar som också fanns inne i tunneln, såväl kopparkablar som fiberkablar. Enligt vidtagna utredningar hade branden orsakats av varmgång i en ledarskarv på starkströmskabeln. Detta hade resulterat i en kortvarig ljusbåge med mycket hög effekt. Strömmen slogs av automatiskt efter 70 millisekunder, men branden kunde inte undvikas.
Skanova väckte talan mot Ellevio och yrkade skadestånd på drygt 9,8 miljoner kronor för de skador som uppstått. Tingsrätten avslog Skanovas yrkande och hovrätten fastställde tingsrättens domslut. Skanova överklagade till Högsta domstolen.
Den skadeståndsrättsliga utgångspunkten är enligt 2 kap. 1 § skadeståndslagen att ersättningsskyldighet för sakskada förutsätter vållande genom uppsåt eller vårdslöshet. Ett vidare ansvar än så, t.ex. på grund av s.k. strikt ansvar oberoende av om man varit vårdslös eller inte, gäller endast om något annat är särskilt föreskrivet eller följer av allmänna skadeståndsrättsliga regler.
Handhavande av elektrisk kraft anses innebära avsevärda risker för betydande skador. Ellagstiftningen utgår från synsättet att farlig verksamhet av detta slag bör kräva en hög grad av aktsamhet och vara förenat med ett långtgående och strikt ansvar. Enligt ellagstiftningen (numera elsäkerhetslagen, tidigare ellagen) har innehavaren av en starkströmsanläggning därför ett strikt ansvar för sakskada som har orsakats genom inverkan av el från anläggningen, oavsett om innehavaren på något sätt varit oaktsam eller inte. Ellagstiftningen innehåller dock vissa undantag från detta strikta ansvar, bl.a. om skadan har skett på en annan elektrisk anläggning.
Ellagstiftningen innehåller en särskild preskriptionsregel, enligt vilken ansvaret preskriberas om talan om ersättning inte väcks inom två år från det att skadan inträffade. Om ansvaret preskriberas innebär det att man inte kan göra kravet gällande. När Skanova väckte talan var Ellevios ansvar enligt ellagstiftningen preskriberat. Skanovas kablar omfattades vidare av undantaget avseende skada på annans elektriska anläggning. Skanova kunde därför inte åberopa strikt ansvar för Ellevio enligt ellagstiftningen.
Skanova hävdade i stället att Ellevio hade ett strikt ansvar för de orsakade skadorna enligt allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser och att detta ansvar följer den generella preskriptionstiden på tio år
Högsta domstolen anförde att det står klart att föreskrifterna om strikt ansvar med kort preskriptionstid i ellagstiftningen inte hindrar att skadeståndsansvar kan göras gällande på grund av vårdslöshet och att det ansvaret är förenat med en preskriptionstid på tio år. Frågan i målet var alltså om det vid sidan av ellagstiftningens strikta ansvar också kan föreligga ett strikt ansvar på allmän skadeståndsrättslig grund för den omtvistade händelsen och med en längre preskriptionstid. Skanova hänvisade till att det rör sig om farlig verksamhet och att detta enligt vedertagna principer motiverar ett strikt ansvar för Ellevio.
Som framgår av det föregående är den skadeståndsrättsliga utgångspunkten att i situationer när två parter inte står i avtalsförhållande med varandra förutsätter skadeståndsskyldighet vårdslöshet. I domen noterades det att i svensk rätt har strikt ansvar vunnit insteg huvudsakligen genom lagstiftning och då på avgränsade områden där det har visat sig finnas särskilt påtagliga skaderisker, bl.a. sedan länge genom ellagstiftningen. En viss utveckling har förvisso skett också i rättspraxis, men domstolarna har oftast varit mycket försiktiga med att gå längre än det traditionella vårdslöshetsansvaret. Högsta domstolen konstaterade också att någon allmän grundsats om strikt ansvar vid farlig verksamhet har inte blivit erkänd i rättspraxis (annat än på det grannelags- och miljörättsliga området).
Slutligen påtalade Högsta domstolen att om ett strikt ansvar på allmän skadeståndsrättslig grund för de i målet orsakade skadorna, med en tioårig preskriptionstid, skulle anses gälla så skulle det i sådant fall motiveras av den elektriska kraftens inneboende farlighet. Samtidigt är det just detta ändamål som ligger bakom det strikta ansvar som under lång tid har föreskrivits i ellagstiftningen. Det finns därför enligt Högsta domstolen inte något utrymme att, utöver det av lagstiftaren bestämda och avgränsade ansvaret i ellagstiftningen, genom rättstillämpningen fastställa ett längre gående strikt ansvar. Ellagstiftningen får i detta avseende uppfattas som en uttömmande reglering.
Sammanfattning
HD konstaterade att strikt ansvar i svensk rätt huvudsakligen införts genom lagstiftning och att det inte finns någon allmän rättsgrundsats om strikt ansvar vid farlig verksamhet utöver det som föreskrivits i lag. Eftersom ellagstiftningen uttömmande reglerar det strikta ansvaret för elverksamhet, kan strikt ansvar inte grundas på allmän skadeståndsrättslig praxis. Ett parallellt strikt ansvar på allmän grund är därför uteslutet.
Slutet är enligt vår mening inte förvånade. Domen innebär dock ett välkommet klargörande avseende det strikta ansvaret för inverkan av el.
Not: Domen behandlade även frågor om vårdslöshet och ansvar för självständiga uppdragstagare, men dessa diskuteras inte här.
