Målet gällde ett uppdrag som ÅF-Infrastructure AB (”ÅF”) hade utfört åt Trafikverket. Uppdraget omfattade bland annat att ÅF skulle upprätta förfrågningsunderlag gällande generalentreprenad för bergsförstärkningsåtgärder i Aspentunneln på Västra stambanan och för uppdraget gällde ABK 96. Vid upprättandet av mängdförteckningen angav ÅF, under koder för hastighetssänkningsåtgärder, att åtgärderna endast skulle utföras totalt två gånger i entreprenaden, vilket ledde till ett högt á-pris. Under arbetenas gång behövde dock dessa åtgärder utföras totalt 78 gånger, vilket innebar att den av Trafikverket anlitade entreprenören (”Besab”) krävde Trafikverket på ersättning. Trafikverket och Besab nådde en förlikning innebärande att Trafikverket betalade ett visst belopp till Besab. Trafikverket väckte därefter talan mot ÅF på grund av hur ÅF utformat mängdförteckningen.
Frågan som hovrätten hade att bedöma var huruvida Trafikverkets skadeståndskrav mot ÅF var preskriberat enligt bestämmelsen i ABK 96 p. 6.8 och därmed inte gällande. Enligt bestämmelsen, som återfinns i reviderad version i ABK 09 kap. 5 § 6, ska ett krav på skadestånd för att medföra rätt till ersättning framföras skriftligen senast efter det att skadan upptäckts. Trafikverket hade skickat två meddelanden till ÅF. Det första meddelandet skickades den 28 februari 2014 och var rubricerat ”Reklamation av er utförda projektering”. I skrivelsen angavs vilket fel som Trafikverket ansåg att ÅF:s projektering innefattat, dvs. grunden för skadeståndsanspråket. Vidare påtalades att Trafikverket kan komma att hålla ÅF ansvariga för felet och dess följdverkningar. Meddelandet innehöll inte något uttryckligt krav. Istället angavs att Trafikverket ännu inte har fastställt sina eventuella krav (vår kursivering). Det andra meddelandet översändes den 5 november 2014 och var rubricerat ”Skadeståndskrav”. Hovrättens sammantagna bedömning var att det första meddelandet inte kunde karaktäriseras som ett krav på skadestånd. Hovrätten kom därför till slutsatsen att Trafikverkets skadeståndsanspråk den 5 november 2014 var framställt för sent och därmed preskriberat.
Hovrättens avgörande är intressant för såväl beställare som konsulter eftersom det klargör hur uttrycket ”krav på skadestånd” i ABK bör tolkas. Hur ska då ett sådant krav utformas för att berättiga beställaren till skadestånd? Nedan framhålls vad en beställare bör tänka på när ett skadeståndsanspråk framställs och hur en konsult bör granska ett sådant krav.
Inledningsvis kan sägas att kravet inte ska kunna uppfattas som ett krav på annan prestation än ekonomisk ersättning, till exempel som ett krav på avhjälpande. Beställaren måste även ange grunden för skadeståndsanspråket, dvs. varför konsulten är skadeståndsskyldig. Vidare måste beställaren tydligt framställa ett krav. Kravet behöver inte preciseras till beloppet, men det är inte tillräckligt att beställaren exempelvis enbart anger att ett ”eventuellt krav” föreligger. Det kan även framhållas att det är viktigt att beställaren i den efterföljande kontakten med konsulten refererar till skadeståndskravet som just ett skadeståndskrav och inte en reklamation. Om beställaren återkommer med skadeståndets belopp vid ett senare tillfälle än själva kravet bör detta meddelande exempelvis benämnas som en precisering av redan framställt skadeståndsanspråk.
Avslutningsvis kan för konsulters del framhållas att hovrättens avgörande fastslår att det är upp till konsulten att bevisa när preskriptionstiden börjar löpa, dvs. när beställaren fått skälig anledning att anta att konsulten är ansvarig för skadan eller när beställaren fått kännedom om skadan enligt ABK 09. Avgörandet innebär alltså att det åligger konsulten att bevisa att beställarens krav framställts för sent, vilket såklart får betydelse för möjligheterna till framgång vid en eventuell tvist i domstol.
Cornelis Rosengren, biträdande jurist
cornelis.rosengren@foyen.se
Eva Westberg Persson, advokat och delägare
eva.westbergpersson@foyen.se
