I Svea hovrätts dom den 10 mars 2016 (i mål T 10408-14, ”Nybropalatset”), intog rätten positionen att skälighetsbedömning inte kunde komma i fråga och beställarens invändning mot entreprenörens krav underkändes därmed. Avgörandet får sägas ha varit ovanligt omskrivet och refererat i branschen för att vara ett avgörande från en hovrätt. Troligen eftersom det innebar ett tydligt uttalande i denna fråga och då målet inte beviljades prövningstillstånd (d.v.s. togs in upp) av Hösta domstolen.
Vi skrev en artikel som berörde detta tema 2021 och belyste då aktuella rättsfall och skillnaden i rättspraxis mellan avtalsvillkoren för löpande räkning enligt självkostnadsprincipen utifrån AB 04/ABT 06 respektive rörligt arvode enligt ABK 09 – [Olika principer vid rörlig ersättning – Foyen]. Detta utifrån domarna ”Nybropalatset”[1] ovan och ”White”[2] som rörde rörligt arvode enligt ABK 09.
Innan sommaren i år kom ett par hovrättsavgöranden på temat löpande räkning enligt självkostnadsprincipen i standardavtalen för byggsektorn, AB 04 och ABT 06.
I mars i år meddelade Hovrätten över Västra Sverige en mellandom (”Swearia”)[3] i vilken en av frågorna var möjligheten att skälighetspröva storleken på riktkostnadsjusteringar i en incitamentsmodell. Hovrätten gjorde, likt tingsrätten, bedömningen att parternas avtal i denna del ska förstås så att ersättning för ÄTA-arbeten ska fastställas enligt självkostnadsprincipen. Hovrätten instämde också i tingsrättens bedömning av vad som måste krävas i fråga om underlag för ett anspråk som ska prövas enligt självkostnadsprincipen. Det vill säga att entreprenören har bevisbördan för att ÄTA-arbetet beställts, utförts och den faktiska kostnaden för utfört ÄTA-arbete. Beviskravet motsvarar det som gäller i tvistemål i allmänhet, att kravet ska vara styrkt. Att parterna avtalat om självkostnadsprincipen som grund för riktkostnadsjustering vid tillkommande arbeten innebär enligt hovrätten således att avtal om priset träffats, varför det saknas förutsättningar att genom analog tillämpning av 45 § köplagen uppskatta ett skäligt pris eller en skälig justering av riktkostnaden. Beställaren av entreprenaden fick i det här fallet rätt och någon ersättning utgick inte till entreprenören då entreprenören enligt hovrätten inte bedömdes ha styrkt sin rätt till ersättning. Mellandomen överklagades till Högsta domstolen, men den 29 februari 2024 meddelade Högsta domstolen beslut om att inte bevilja prövningstillstånd.
Svea hovrätt meddelade i maj i år dom (”Enstar”)[4] i mål rörande fråga om löpande räkning enligt självkostnadsprincipen i ABT 06. Hovrätten instämde i tingsrättens bedömning om att parternas avtal och ABT 06 innebar att priset för utförandet av entreprenaden var avtalat och skulle utgå från självkostnadsprincipen. Priset kunde enligt hovrätten därmed inte anses oskäligt. Hovrätten konstaterade att det är entreprenören som måste styrka att kostnaderna som omfattas av en stridig faktura är hänförliga till entreprenaden och att antalet utförda arbetstimmar har lagts ner. Utifrån detta kom hovrätten fram till att entreprenörens underlag inte var tillräckligt för att entreprenören skulle anses ha styrkt sitt ersättningskrav.
Slutligen meddelade Svea hovrätt även i juni i år dom (”Björnvägen”)[5] i mål rörande löpande räkning enligt självkostnadsprincipen i AB 04. Parterna hade avtalat om timpris för olika typer av arbeten och att kostnader för material och underentreprenörer skulle faktureras med påslag om 10 procent. Hovrätten fastslog också att AB 04 är tillämpligt avtalsinnehåll. Till skillnad från avgörandena ovan kom hovrätten i detta mål fram till att en skälighetsbedömning av i fakturorna uppgiven tidsåtgång avseende personal och maskinell utrustning ska göras. Hovrätten noterar att frågan om skälighetsbedömning ska ske i den aktuella situationen är omtvistad och att den inte har blivit föremål för något vägledande avgörande samt att underrättspraxis varierar. Skälighetsbedömningen skulle enligt hovrätten göras på utförandet av den avtalade entreprenaden. Om något arbete eller material inte kunde hänföras till vad som beställts i den aktuella entreprenaden förelåg i den delen enligt hovrätten inte grund för bifall till käromålet. Vi kunde dock konstatera vid genomgång av domen att hovrätten inte gjorde någon skälighetsbedömning avseende personal och maskinell utrustning då de ansåg att entreprenören hade visat att fakturerad tid var hänförlig till aktuellt arbete och faktiskt nerlagd.
Den samlade praxisen på området[6] tyder på att just löpande räkning enligt självkostnadsprincipen utifrån AB 04/ABT 06 innebär att prisets bestämmande är avtalat och att det därför saknas grund för att göra någon skälighetsbedömning av priset i dessa fall. Men att det däremot finns det utrymme för skälighetsbedömningar avseende moment för prisets bestämmande som inte är avtalat mellan parterna, såsom avseende antal nerlagda timmar vid rörligt arvode enligt ABK 09 och andra avtal om löpande ersättning med ett fast timarvode utan tillämpning av självkostnadsprincipen.
Utifrån de senaste två rättsfallen – med olika slutsatser kring frågan om skälighetsbedömning. från samma hovrätt och med mindre än en månad mellan avgörandena kan vi dock konstatera att det ännu inte är helt klargjort hur domstolen tolkar villkoren om prisets bestämmande utifrån löpande räkning enligt självkostnadsprincipen. Som alltid när underrätternas praxis varierar hade det varit välkomnande med ett avgörande från högsta instans. I den pågående revideringen av AB-avtalen inom BKK vore det även önskvärt att parterna i kommande villkor bidrog till att klargöra denna ständiga tvistefråga för branschen.
[1] Svea hovrätts dom den 10 mars 2016 i mål nr T 10408-14
[2] Svea hovrätts dom den 30 mars 2020 i mål nr T 6691-17
[3] Hovrätten för Västra Sveriges dom den 29 mars 2023 i mål T 1365-22
[4] Svea hovrätts dm den 16 maj 2024 i mål nr T 3012-13
[5] Svea hovrätts dom den 19 juni 2024 i mål T 1290-23
[6] Utöver ovan nämnda rättsfall se även NJA 1996 s. 663, NJA 2016 s. 1011, Hovrätten för Västra Sveriges dom i mål nr T 115-11, Hovrätten för Övre Norrlands dom i mål nr T 530-15, Hovrätten för nedre Norrlands dom i mål FT 455-19 och Stockholms tingsrätts dom i mål T 6919-20
