Upphandling av entreprenad jämfört med konsulttjänster
Det är för de flesta vedertaget att köpa konsulttjänster till rörligt arvode. Utgångspunkten i ABK 09 är normalt att konsulten i samråd med beställaren preciserar uppdraget vad gäller dess omfattning, kvalitetsnivå för de handlingar som skall levereras och former för och detaljeringsgrad för redovisning av uppdraget. För att först därefter fastställa en budget för uppdraget, som för all del inte är bindande. Entreprenadupphandlingar görs normalt på helt annat sätt. Det är beställaren ensam som definierar omfattningen av entreprenaden med sina kontraktshandlingar. Dessa kontraktshandlingar skall sedan prissättas i konkurrens till fast pris och där varje brist och otydlighet i beställarens handlingar enligt AB och ABT i princip tolkas till entreprenörens favör enligt lägsta kostnadens princip. Vilket i sin tur medför en mer eller mindre dramatisk armbrytning om ÄTA-arbeten, med i värsta fall negativ påverkan på samarbetsklimat, tidhållning m m.
Fast pris inte alltid optimalt
Det är inte något kontroversiellt påstående att säga att visa typer av projekt därför inte passar för att handlas upp till fast pris. Projekt där det för kvaliteten på det färdiga byggobjektet är bättre för beställaren att köpa det på löpande räkning. Det kan typiskt sett röra tekniskt komplicerade projekt med hög risk. Men också projekt med speciella utvecklingsbehov eller där stora omtag på grund löpande kundanpassningar kan förväntas ske under pågående produktion. Enkelt uttryckt kan entreprenad med utökad samverkan, eller partnering som dess engelska begrepp lyder, sägas vara en vedertagen metod för att strukturera att parterna samverkar i ett projekt för att öka effektiviteten. Detta för att få en ökad kunskapsöverföring till stånd mellan olika inblandade aktörer i byggprocessen som var och en har sina intressen att bevaka och minska riskerna för konflikter och därav följande negativa inverkan på byggprocessen och dess slutresultat. Man kan förenklat också säga att regler om samverkan och den ökade närvaro i projektet det kräver av beställaren, balanserar den risk som beställaren annars löper vid ett kontrakt på löpande räkning för att kostnaderna skall skena. En risk som också balanseras av ersättningsregler i den typen av kontrakt som bland annat brukar bygga på att vinst, centraladministration och vissa andra kostnadsslag ersätts med ett fast arvode medan de rena produktionskostnaderna endast ersätts till verifierad självkostnad.
Statligt framtagna mallavtal
I till exempel Storbritannien och USA där partnering använts frekvent under åtskilliga decennier finns för ändamålet framtagna standardavtal som definierar närmare vad partnering egentligen är, när det skall användas och hur. Standardavtal som tagits fram på statligt eller delstatligt initiativ som verktyg för offentliga organs inköp av byggprojekt.
I Sverige har byggbranschen en sekelgammal tradition att reglera sig själv genom standardavtal som tas fram av branschens företrädare, för närvarande genom BKK som utgivare av dokument som AB, ABT, ABK etc.
Initiativet FIA
För ett drygt decennium sedan tog dåvarande Banverket och Vägverket initiativet till FIA (Förnyelse inom Anläggningssektorn). Bakgrunden var negativa erfarenheter av stora tvister under 1990-talet vid stora infrastrukturprojekt. FIA ledde fram till en i anläggningsbranschen därefter mer eller mindre vedertagen kontraktsmodell för samverkan på olika nivåer mellan beställare och entreprenör i anläggningsprojekt. Modellen bygger till skillnad från internationella förlagor på ett kontrakt mellan två parter (istället för att inkludera strategiskt viktiga underentreprenörer och konsulter på samma kontrakt) och att upphandling görs i relativt sent skede. FIA avvecklades under 2012 och därefter har Trafikverket ensamt påbörjat ett arbete med att ta fram nya kontraktsmodeller som bygger på olika grader av samverkan.
Byggherrarna
Ett liknande initiativ inleddes för husbyggnadssidan av Byggherrarna som i mitten av -00 talet tog fram ett mallavtal för partnering. Till skillnad från FIA modellen byggde det på en tidig upphandling av entreprenören med en fasindelning med inledande utrednings- och projekteringsfas innan beställaren med ledning av en i det skedet godkänd kalkyl beställer färdigprojektering och utförande av entreprenaden.
Sedan dess har partnering blivit alltmer vanligt förekommande inom husbyggnad, främst vid komplicerade om- och tillbyggnader, liksom att långsiktiga samarbeten genom strategisk partnering alltmer efterfrågats. Foyen har medverkat med att ta fram kontraktshandlingar vid säkert ett femtiotal sådana projekt på senare år och därvid vidareutvecklat byggherrarnas gamla mall till mer kompletta kontrakt att användas också för produktionsfasen. Det bör framhållas att samtliga dessa kontrakt hänvisar till AB eller ännu oftare ABT, med ibland förekommande smärre avsteg. Det är dock inte något som träder istället för AB eller ABT utan regler som kompletterar AB/ABT och som det heller inte finns koder för i AMA AF och som därför behöver uttryckas i ett genomarbetat kontrakt. Partnering är vare sig en entreprenad- eller upphandlingsform utan ett komplement till gängse regler som behövs för vissa typer av mer eller mindre speciella projekt.
Partnering – nuläge
Med den bakgrund som här kortfattat försökt beskrivas kan följande konstateras.
Det finns i branschen ganska många starka uppfattningar om partnering, både positiva och negativa. Det bottnar i sin tur ganska ofta i missförstånd om vad partnering är och framför allt när det är lämpligt att använda. Den beställare som väljer partnering för att han har nedmonterat sin egen organisation till ett minimum och inte mäktar med att strida om ÄTA-krav har sas hamnat rejält fel. En orsak till den rådande förvirringen är att det parallellt utvecklats två helt olika modeller genom FIA och Byggherrarna och att någon nationell standard som branschen kan enas kring inte finns. Att BKK med dess motstående intressen inbördes mellan medlemmarna och den beslutsordning som bygger på konsensus för varje beslut, skulle lyckas med att ta fram ett sådant dokument är sannolikt att hoppas på för mycket. Däremot pågår för närvarande ett internationellt certifieringsarbete för en ISO standard – Collaborative business relationships – som av en händelse som torde vara en tanke, för svenskt vidkommande enbart befolkats av olika företrädare för byggbranschen, däribland Byggherrarna, Trafikverket och företrädare för ledande byggentreprenörer och teknikkonsultföretag, samt undertecknad som enda katt (jurist) bland hermelinerna och med John Thorsson från NCC som ordförande. Det finns en förhoppning om att den svenska kommittén om standarden så småningom antas, skall kunna ta detta vidare och med det som grund arbeta fram ett ramverk till avtalsmall som i vart fall informellt skulle kunna fungera som nationell standard. En standard som i så fall för att få genomslag behöver lyckas med att knyta ihop de båda parallella rörelser som här beskrivits mellan FIA/Trafikverket å ena sidan och Byggherrarna å andra sidan.
_____________________
John Hane, Advokat och Partner
Artikel publicerad i SBR:s medlemstidning Husbyggaren
