Domstolens grundläggande funktion har historiskt sett varit att utföra en rättslig prövning av omständigheterna i målet. Under prövningen granskas parternas yrkanden, grunder samt den framlagda bevisningen och den slutliga bedömningen redogörs senare i en dom. Med tiden har domstolens roll kommit att utvecklas och i tvistemål har domstolens roll alltmer förskjutits från att alltid pröva målet i sak till att i stället leda parterna mot en gemensam lösning och nå en överenskommelse, en förlikning.
Idag kan vi utläsa av 42 kap. 17 § i rättegångsbalken att domstolen numera har en skyldighet att verka för en förlikning eller på annat sätt nå en samförståndslösning, förutsatt att det inte är olämpligt med hänsyn till målets beskaffenhet. I förarbetena till rättegångsbalken anges att det torde finnas ytterst få fall, om ens några, då det inte kan anses vara till fördel för parternas bästa att domstolen i vart fall presenterar de fördelar som en förlikning för med sig. Det bör dessutom finnas konkreta skäl som talar emot att domstolen ska underlåta att väcka frågan om förlikning. Att det bakom nuvarande reglering finns en uppfattning om att parterna i allmänhet har mycket att vinna på en förlikning i en pågående process råder det alltså ingen tvekan om. Att så är fallet framgår dessutom uttryckligen av motiven.
En stor del av de tvister som inleds i domstol ser aldrig ljuset av en huvudförhandling. Hur stor del av antalet tvister som förliks finns det dock ingen exakt statistik på. I en statlig utredning som genomfördes under 80-talet gjordes en grov uppskattning att cirka 60 procent av de dispositiva tvistemålen vid tingsrätterna förliks. Ett flertal år har dock passerat och om det är lika stor andel tvistemål som förliks idag går inte att säga. Att det är en betydande andel tvistemål som löses genom förlikning än idag kan nog de flesta däremot hålla med om.
Förlikning eller domstol – vad är rätt val?
Även om domstolarna idag har en aktiv roll att verka för att parterna ska nå en förlikning så är det i slutändan alltid parterna själva som bestämmer. Att avgöra huruvida en förlikning är rätt väg att gå är däremot inte alltid lätt, och i varje enskilt mål måste för- och nackdelar noggrant vägas mot varandra.
Handläggningstiden för tvistemål varierar beroende på bland annat målets komplexitet och vilken domstol som handlägger målet. Domstolsverkets statistik för perioden januari till augusti 2024 visar att den genomsnittliga handläggningstiden för tvistemål i tingsrätt var 5,5 månader (exklusive gemensamma ansökningar om äktenskapsskillnad), och 15,1 månader för tvistemål som beviljats prövningstillstånd i hovrätt. Även om genomsnittet ger en fingervisning om typiska handläggningstider är det viktigt att notera att dessa siffror representerar de snabbast handlagda 75 procent av målen och att den långsammaste fjärdedelen av målen inte är inkluderad i statistiken. Tiden från inlämnad stämningsansökan till dom kan med andra ord variera och parterna bör därför vara medvetna om att det kan ta lång tid innan ett mål är slutligt avgjort. En rimligare uppskattning är att det i dessa fall krävs minst 15 månader innan tingsrätten hunnit pröva målet. En förlikning kan i detta sammanhang vara en snabbare lösning och framstå som ett attraktivt alternativ då en process i domstol kan innebära en både ekonomisk och emotionell påfrestning.
Ur ett kostnadsperspektiv kan parterna även undvika kostnader som är förknippade med en process i domstol och som i vissa fall även kan överstiga det omtvistade beloppet. Av ekonomiska skäl kan det ibland även vara klokare att förlikas, trots ett ”bra case”, om motparten har en svag ekonomi och i slutändan riskerar att inte kunna betala vare sig det omtvistade beloppet eller rättegångskostnaderna. En domstolsseger kan i sådana fall bli en både dyr och ihålig seger.
Vad som är ett ”bra case” eller ett ”dåligt case” är inte heller alltid lätt att avgöra. En domstolsprövning innebär en viss osäkerhet och det är inte alltid lätt att bedöma sina chanser att vinna i domstol. Genom en förlikning ges parterna en större kontroll över utfallet och möjlighet till mer kreativa och skräddarsydda lösningar. Det krävs i många fall dock att parterna behöver kompromissa och avstå från delar av sina krav. Eftersom förlikningsdiskussioner ofta sker i ett tidigt stadium i processen, innan alla omständigheter har blivit ordentligt utredda, kan det ibland vara svårt att avgöra vilka delar som lämpliga att kompromissa och avstå från. Detta kan leda till att en part ingår en förlikning som den senare ångrar. Då en förlikning innebär att domstolen inte prövar målet materiellt är det inte heller säkert att parterna får veta om beslutet att förlikas var rätt eller inte.
Sammanfattningsvis är valet mellan förlikning och domstolsprövning sällan enkelt. Både förlikning och domstolsprövning har sina för- och nackdelar, och vad som angivits ovan utgör bara några av de aspekter som är viktiga att tänka på. Att ta hjälp av ett juridiskt ombud som kan bidra med värdefull insikt i rättsläget, analysera styrkor och svagheter samt bedöma potentiella risker ökar dock möjligheterna för att du fattar rätt beslut.
